Med viss sorg lämnade jag Kambodja i fredags. Det är märkligt att oavsett hur länge man stannar eller hur många gånger man varit på stället är alltid den sista kvällen bäst. Det är då man tänker, jag vill inte åka. I torsdags var jag och intervjuade tre killar från Sri Lanka som var i Phnom Penh för att lära ut första hjälpen. Sen visade det att vi bodde på samma hotell. Hur stor är chansen! Vi tillbringade sedan kvällen med mycket prat och ingångar till massor av spännande projekt.
Nu är jag på Perhentian islands på Malaysias östkust. Resan hit blir något att berätta för barnbarnen. Både flighten från Phnom Penh och KL var försenade. Vilket gjorde att jag inte kom till Kota Bharu förrän 01.00. Inga bussar, inga båtar och ingen som svarade på guesthouset. En pigg och pengasugen taxichafför kom med förslaget att köra mig direkt till hamnen i Kuala Besut. En kompis hade ett hotell där. Jag pratade med killen i telefon och bokade ett litet rum med fläkt. En timme senare anländer vi till hotellet, men ingen öppnar. Då hade taxikillen ännu en vän i närheten och jag kunde säkert sova där. Väl på plats visar det sig att övernattningsstället var där jag skulle köpa min båtbiljett på morgonen. Då var klockan halv tre och jag brydde mig inte längre. Upp med gallret ut med liggunderlaget...men vips var jag klarvaken. Började läsa istället och efter stund kom tre finska killar med sovsäckar, sen två tyska tjejer, sen två norska tjejer...när klockan var 8 var vi en full båt. Väl på ön sov jag bort det mesta av den dagen. Insåg också att jag är alldeles för gammal för att leva backpackerliv. På båten satt jag och längtade efter att sova och backpackergänget taggade upp med Tigeröl.
Men nu är det 8 dagar med lugn...
Åh! Va roligt! Se till att uppdatera så ofta du kan ;) Kram!
SvaraRadera