Från att komma från en ”svartvit” stad, har jag nu fått en helt ny syn på vad svartvit är. Dom absolut starkaste kontrasterna och varandras motsatser…
Det som tidigare i Asien har varit stora kontraster med skitiga, fattiga städer och lyxiga resort har fått ge vika, Kambodja tar udden av allt annat. Det är svartvitrandigt, men med tjocka svarta ränder och tunna tunna vita.
När jag anlände till CCH, http://www.cchcambodia.org/, i Phnom Penh. Skolan som jag ska skriva en artikel om, sa deras director. – Oh you just arriwed from Siem Reap (en stad i norra Kambodja) today. From heaven to hell in one day. Jag kan bara hålla med.
Siem Reap är en fantastisk stad. Lagom stor, charmig, ren, vänliga människor, mysiga boende och så givetvis Angkor Wat. Phnom Penh är stor, skitig, fattig med hög kriminalitet. Och det är ingen ”nöjeskriminalitet” för kunna köpa mer prylar utan detta handlar om mat på bordet. 45 % av befolkningen lever på mindre än en 1 dollar/dag, 5 % 1-100 dollar/dag och de övriga 50 % vet man inte. 400 000 är HIV sjuka, 20 000 barn hemlösa och 100 000 prostituerade. Merparten i Phnom Penh området. Grannländer som Vietnam, Thailand och Laos, deras konjunkturer pekar uppåt medan Kambodjas pekar neråt. Men alla turister då, resort, kasino? Ja, de som har alla pengarna delar inte med sig. Svarta pengar, korruption gör att pengarna aldrig kommer in i systemet eller tillbaka till folket. Markpriserna har stigit 10 % i månaden de sex månaderna. De med pengar köper upp marken. Tvingar de som bor där att flytta, styckar av och säljer till högstbjudande. Merparten av de fattiga hamnar i Phnom Penh.
När jag kom till CCH för att göra mina intervjuer vädjade de om jag inte kunde stanna och volontärjobba som engelsklärare. Jag lovade självklart att hjälpa till några dagar. Efter första dagen var jag helt slut. Skolan har 24 flickor och 24 pojkar i åldern 5-17 år. Merparten har Papa Mech, director och en av grundarna, ”hittat” på The City Dump. På stans enorma soptipp lever barn och familjer i ett enda kaos. När jag kom dit hade det varit skyfall hela natten och stanken var obeskrivlig. Det är platsen som Gud glömde… För första gången i mitt liv kände jag att här går gränsen. Jag kan ta del av barnens historier, besöka deras skola, se på bilderna, donera pengar. Men jag vill inte besöka deras historia, deras vänner och familjers vardag. Jag vill inte känna stanken, se eller känna fattigdomen i deras tidigare hem och liv. Papa Mech sa att det så klart var en vanlig känsla men det gäller att tvinga sig att se, stänga av men inte bli avtrubbad. Utan fokusera på målet. Målet som är att ge åtminstone en handfull barn varje månad chansen till ett bättre liv. Och att dessa barn i sin tur lär sina barn vikten av att dela med sig.
Jag är nu på väg till skolan igen. Idag kommer det storbesök från USA och jag ska följa med när de ska ”guidas” runt på soptippen. Eftersom skolan överlever med hjälp av donationer är det viktigt att allt visas upp. Både fasan och framstegen.
Sverige känns långt bort…
Det som tidigare i Asien har varit stora kontraster med skitiga, fattiga städer och lyxiga resort har fått ge vika, Kambodja tar udden av allt annat. Det är svartvitrandigt, men med tjocka svarta ränder och tunna tunna vita.
När jag anlände till CCH, http://www.cchcambodia.org/, i Phnom Penh. Skolan som jag ska skriva en artikel om, sa deras director. – Oh you just arriwed from Siem Reap (en stad i norra Kambodja) today. From heaven to hell in one day. Jag kan bara hålla med.
Siem Reap är en fantastisk stad. Lagom stor, charmig, ren, vänliga människor, mysiga boende och så givetvis Angkor Wat. Phnom Penh är stor, skitig, fattig med hög kriminalitet. Och det är ingen ”nöjeskriminalitet” för kunna köpa mer prylar utan detta handlar om mat på bordet. 45 % av befolkningen lever på mindre än en 1 dollar/dag, 5 % 1-100 dollar/dag och de övriga 50 % vet man inte. 400 000 är HIV sjuka, 20 000 barn hemlösa och 100 000 prostituerade. Merparten i Phnom Penh området. Grannländer som Vietnam, Thailand och Laos, deras konjunkturer pekar uppåt medan Kambodjas pekar neråt. Men alla turister då, resort, kasino? Ja, de som har alla pengarna delar inte med sig. Svarta pengar, korruption gör att pengarna aldrig kommer in i systemet eller tillbaka till folket. Markpriserna har stigit 10 % i månaden de sex månaderna. De med pengar köper upp marken. Tvingar de som bor där att flytta, styckar av och säljer till högstbjudande. Merparten av de fattiga hamnar i Phnom Penh.
När jag kom till CCH för att göra mina intervjuer vädjade de om jag inte kunde stanna och volontärjobba som engelsklärare. Jag lovade självklart att hjälpa till några dagar. Efter första dagen var jag helt slut. Skolan har 24 flickor och 24 pojkar i åldern 5-17 år. Merparten har Papa Mech, director och en av grundarna, ”hittat” på The City Dump. På stans enorma soptipp lever barn och familjer i ett enda kaos. När jag kom dit hade det varit skyfall hela natten och stanken var obeskrivlig. Det är platsen som Gud glömde… För första gången i mitt liv kände jag att här går gränsen. Jag kan ta del av barnens historier, besöka deras skola, se på bilderna, donera pengar. Men jag vill inte besöka deras historia, deras vänner och familjers vardag. Jag vill inte känna stanken, se eller känna fattigdomen i deras tidigare hem och liv. Papa Mech sa att det så klart var en vanlig känsla men det gäller att tvinga sig att se, stänga av men inte bli avtrubbad. Utan fokusera på målet. Målet som är att ge åtminstone en handfull barn varje månad chansen till ett bättre liv. Och att dessa barn i sin tur lär sina barn vikten av att dela med sig.
Jag är nu på väg till skolan igen. Idag kommer det storbesök från USA och jag ska följa med när de ska ”guidas” runt på soptippen. Eftersom skolan överlever med hjälp av donationer är det viktigt att allt visas upp. Både fasan och framstegen.
Sverige känns långt bort…
Hej Jeanette,
SvaraRaderaSå många barn som far illa på vårt runda klot! Som aldrig får chansen att ens få en bråkdel av det överflöd vi västerlänningar tar för givet och självklart.De här upplevelsena verkar med rätta göra dig upprörd och bestört. Engelsklärare, va, kan tänka mig att de var glada för din hjälp.Ser fram emot att få höra mer om dina lektioner. Kram från Anders i landet långt borta