onsdag 28 november 2007

Kuala Lumpur ett matmekka

Tillbaka i Bangkok igen för idag ska jag hämta TT på flygplatsen! Lite overklighetskänsla är det allt…

Innan jag kom till Bangkok var jag en knapp vecka i Kuala Lumpur och hälsade på en god vän. Jag som inte är förtjust i storstäder tog KL till mitt hjärta direkt. Som ett Singapore men i litet format och mycket mer soft. Det bidrog säkert att jag hade en fantastisk guide i L. Hon är Malaysiska och född i KL och visste alla pärlorna. Ojojoj maten! Har aldrig tidigare ätit så gott och billigt. Vi åt ute tre gånger om dagen och en måltid låg i snitt på 15 kronor. Indiskt, japanskt, koreanskt, västerländskt, malaysiskt. Tre kg på fem dagar...

Nu börjar resan närma sig slut och det känns lite kluvet. Tiden har gåttså fort att jag gärna stannat ute lite till. Samtidigt saknar man alla där hemma. Det ska bli skönt att komma hem nu när det närmar sig jul. Här är det inte riktigt någon julstämning. Nu är det mesta inriktat på kungens 80-års firande. Läste dock i tidningen att de ska tända en jättejulgran på ett hotell här i närheten under eftermiddagen. Tar nog det på vägen innan jag ska hämta upp TT.

Vi åker vidare till Koh Kham på lördag. Det finns inte någon el där vi ska bo. Därför får datorn bo i Koh Chang. Vilket innebär att det nu blir det tyst från mig i en vecka.

Drick en glögg från mig på skyltsöndagen och njut av det nya Landskrona!

tisdag 20 november 2007

Sihanoukville

Tiden går verkligen otroligt fort! Det är bara tre veckor kvar på min resa som från början kändes som en hel evighet. Jag är kvar i Kambodja men är nu i Sihanukville som ligger längst ner i söder. En plats som jag absolut kommer att åka till igen. Vackert, billigt, vänliga människor och allt man behöver. En del jag pratat med saknar shopping. Men eftersom det inte är min favoritgren nöjer jag mig med marknaden och de småaffärerna som finns. Som på andra semesterorter kantas stranden av restauranger och solstolar. Hotellen ligger på andra sidan vägen. Jag bor på Markara Guesthouse som är kanon. Litet rum med egen dusch (kallvatten förstås) och fläkt för 8 dollar. Restaurangen och servicen är kanon. Som vanligt får jag separationsångest när det är dags att bege sig. Men denna gång känns nog värst. Har träffat så många snälla och roliga människor som det kommer att bli svårt att lämna. Eftersom det är min sista dag idag kom flera av strandförsäljarna med presenter. Armband och ett bokmärke med mitt namn. Trots att jag inte varit någon vidare kund…

Många har mailat och frågat vad jag tycker om Kambodja. Är det ett land man åker på semester till? Ja absolut! Men om anledningen är för att det är billigare än Kanarieöarna ska man nog tänka sig för. Kambodja är ett fattigt och på många sätt ett väldigt underutvecklat land så någon Europeisk standard är inte att tänka på. Men om man känner sig sugen så rekommenderar jag flyg till Siem Reap. Se Angkor Wat och njuta av en trevlig stad några dagar. Båt ner till Phnom Penh. Där hade jag valt mitt boende med omsorg. Läget är absolut viktigare än hotellet! Vad vill man se och uppleva? Efter det hade jag tagit buss ner till Sihanoukville och njutit av solen. Här det enkelt att leva. Många hotell, guesthouse, beacher och restauranger. Genomsnittshotellet ligger mellan 10-15 dollar, en middag med stor öl 5 dollar, flipflops 2 dollar, fruktsallad på stranden 1 dollar…

Ett viktigt tips till er som funderar på att åka hit och kanske lämna en donation till något av de många barnhemmen. Ta reda på innan att det ni skänker verkligen kommer till barnen. När jag var på väg till ett av barnhemmen träffade jag en australiensiska som varit där och skänkt massor av saker. Tyvärr hade kvinnan som drev barnhemmet sedan sålt allt på svarta marknaden. Barnhemmet var i förfärligt skick och jag ville ändå bidra med något. Så istället för att handla med saker eller ge pengar handlade jag med färdiglagad mat från marknaden. Sen stannade jag kvar och åt med barnen. 45 portioner för 30 dollar.

I morgon åker jag till Malaysia. Det blir sista destinationen innan jag ska träffa TT i Bangkok J.

torsdag 15 november 2007

Kambodja- Ett svartvit land











Från att komma från en ”svartvit” stad, har jag nu fått en helt ny syn på vad svartvit är. Dom absolut starkaste kontrasterna och varandras motsatser…

Det som tidigare i Asien har varit stora kontraster med skitiga, fattiga städer och lyxiga resort har fått ge vika, Kambodja tar udden av allt annat. Det är svartvitrandigt, men med tjocka svarta ränder och tunna tunna vita.

När jag anlände till CCH, http://www.cchcambodia.org/, i Phnom Penh. Skolan som jag ska skriva en artikel om, sa deras director. – Oh you just arriwed from Siem Reap (en stad i norra Kambodja) today. From heaven to hell in one day. Jag kan bara hålla med.

Siem Reap är en fantastisk stad. Lagom stor, charmig, ren, vänliga människor, mysiga boende och så givetvis Angkor Wat. Phnom Penh är stor, skitig, fattig med hög kriminalitet. Och det är ingen ”nöjeskriminalitet” för kunna köpa mer prylar utan detta handlar om mat på bordet. 45 % av befolkningen lever på mindre än en 1 dollar/dag, 5 % 1-100 dollar/dag och de övriga 50 % vet man inte. 400 000 är HIV sjuka, 20 000 barn hemlösa och 100 000 prostituerade. Merparten i Phnom Penh området. Grannländer som Vietnam, Thailand och Laos, deras konjunkturer pekar uppåt medan Kambodjas pekar neråt. Men alla turister då, resort, kasino? Ja, de som har alla pengarna delar inte med sig. Svarta pengar, korruption gör att pengarna aldrig kommer in i systemet eller tillbaka till folket. Markpriserna har stigit 10 % i månaden de sex månaderna. De med pengar köper upp marken. Tvingar de som bor där att flytta, styckar av och säljer till högstbjudande. Merparten av de fattiga hamnar i Phnom Penh.

När jag kom till CCH för att göra mina intervjuer vädjade de om jag inte kunde stanna och volontärjobba som engelsklärare. Jag lovade självklart att hjälpa till några dagar. Efter första dagen var jag helt slut. Skolan har 24 flickor och 24 pojkar i åldern 5-17 år. Merparten har Papa Mech, director och en av grundarna, ”hittat” på The City Dump. På stans enorma soptipp lever barn och familjer i ett enda kaos. När jag kom dit hade det varit skyfall hela natten och stanken var obeskrivlig. Det är platsen som Gud glömde… För första gången i mitt liv kände jag att här går gränsen. Jag kan ta del av barnens historier, besöka deras skola, se på bilderna, donera pengar. Men jag vill inte besöka deras historia, deras vänner och familjers vardag. Jag vill inte känna stanken, se eller känna fattigdomen i deras tidigare hem och liv. Papa Mech sa att det så klart var en vanlig känsla men det gäller att tvinga sig att se, stänga av men inte bli avtrubbad. Utan fokusera på målet. Målet som är att ge åtminstone en handfull barn varje månad chansen till ett bättre liv. Och att dessa barn i sin tur lär sina barn vikten av att dela med sig.

Jag är nu på väg till skolan igen. Idag kommer det storbesök från USA och jag ska följa med när de ska ”guidas” runt på soptippen. Eftersom skolan överlever med hjälp av donationer är det viktigt att allt visas upp. Både fasan och framstegen.

Sverige känns långt bort…

tisdag 6 november 2007

Tillbaka till lugnet

Ja, jag är verkligen tillbaka till lugnet. Kina och Vietnam är fantastiska land, men med massor av trafik och människor. Här på ”min strand” på Koh Samet är det lugnt. Första natten gick jag igenom den vanliga ritualen. Felval av boende. Denna gång kändes det ändå mer genomtänkt. På andra sidan beachen, inte på den största partybeachen, inte det billigaste och ändå nära till allt. Jojomänsan en klockren fullträff! Musik, fyrverkerier, thaiboxning och helfulla backpackers som kräktes och hånglade runt bungalowerna. När alla somnat av utmattning vid sextiden passade jag på att gå och hitta nytt boende. Två stränder bort fanns idyllen. Bungalow vid strandkanten, ”mogen publik”, två bra restauranger och billigare.

Här är jag alltså nu och kan faktiskt ta det lugnt...det finns inget Internet i närheten. Jag är uppe med tuppen som vanligt men här kan jag utan dåligt samvete ta en powernapp när helst jag känner för det. Läser, äter, sover, badar…

Åker mot Koh Chang på torsdag. Ett steg närmare Kambodja som står som nästa destination. Där blir det lite jobb igen. Ska volontärjobba på ett barnhem inne i Phnom Pen. Ska även göra ett jobb om en kanadensisk kvinna som sa upp sig från sitt arbete på FN:s högkvarter för att börja volontärjobba runt om i världen.

Eftersom jag just nu är lite lat lär ni inte höra ifrån mig förrän jag har Internet runt hörnet igen.

Under tiden så njut av den höga, kalla och friska Svenska höstluften!

torsdag 1 november 2007

Intensiv Kinavecka




Det märks verkligen att Kina är ett land på uppgång! Läste att bara i Beijing blir 30 000 kvadratmeter bostäder klara varje dag. Även här i de södra delarna byggs det i en rasande fart. Var man än åker är det stora bostadskomplex som byggs. Några pittoreska villakvarter är en ovanlig, näst intill osannolik syn. Det är många människor som ska få plats och då är att bygga på höjden den enda möjligheten. Som jag skrivit förut gäller samma sak i Vietnam. I Vietnam är det dessutom så att skatten beräknas på markytan. Vilket givetvis också sporrar till att bygga fyra våningar men med bara ett rum på varje våning.

Överallt ser man stora västerländska företagsetableringar. I Chengdu marknadsfördes ett visst amerikanskt viktminskningspulver stort. Kanske är detta för att matcha en eventuell viktökning efter lanseringarna av allt fler västerländska snabbmatskedjor. Det är nog ingen fara för övervikt bland den äldre generationen. De äter ris och nudlar med tillbehör tre gånger om dagen. Mer eller mindre alla motionerar. På morgonen står kineserna i parker och på trottoarer och gör taichi. Vid vissa busshållplatser finns motionsredskap. Jag trodde först det var en typ av lekplatsutrustning. Men såg sedan att medan de står och väntar på bussen, passar man på att gå på "steppen", snurra på hjulet, balansera på klotet etc. Helt fantastisk och något för Sverige att ta efter. Men vi får nog komma över lite av vår skämsfaktor först...

Jag hade stora förväntningar på frukt och grönsaker efter att ha sett de bördiga jordbrukslandskapen när jag flög in över Kina. Men det mesta är hårt besprutat. Vissa frukter och grönsaker har nästan som en stearinyta. Jag fick det dock förklarat för mig att Kina inte har råd med missväxt. Trots att landet är 450 mil från öst till väst, och nästan lika stort från norr till söder, är det endast 15 procent som går att odla på. Det är med andra ord inte mycket om man ska vara självförsörjande, vilket Kineserna vill vara. Till över en miljard kineser!

Det mesta här går också i en OS-yra. Varje kväll visas det OS-progam på TV. Idrottare presenteras, artister sjunger, nyheterna berättar om arenorna. Det stora diskussionsämnet just nu är hur luftföroreningarna ska lösas. Men enligt "säker källa" kommer det att lösas. Företagen i området kring Beijing får betalt för att hålla sina fabriker stängda under OS och all biltrafik förbjuds. Vi får se...

Föroreningarna är verkligen ett problem. Dimman ligger tät och jag fick veta att mycket av norra Vietnams föroreningar kommer från Kina. Dessutom röker alla kineser. Män som kvinnor. Inte helt hälsosamt.

Nu har jag betat av mina Kinajobb och det är snart bara lugna gatan kvar. Tanken var att stanna lite till men det är så mycket jag vill se och för att hinna det hade jag fått stanna 3 månader istället för 3 veckor. Det är otroliga avstånd till allting.

Jag flög till Chengdu vilket bara tog 2 timmar, men bestämde mig för att ta tåget tillbaka. En vacker resa som tog 28 timmar! Resan var som man läst i andra resedagböcker, en upplevelse i sig. Jag tog en hard-sleeper kupé. Som var helt ok. I kupén var det jag och fem kinesiska män. Som tur var har hade jag fått tipset att boka mellanbädden. Vilket var väldigt begåvat, men inte lätt i biljettluckan, eftersom där var mest plats. Det visade det sig också att alla använder de nedre bäddarna som avlastningsyta och sittplats. Mina medresenärer var inte heller några "lätta" passagerare. De rökade trots rökförbudet. Där fick jag tack och lov extrahjälp av tågvärdinnan som skällde ut dom på kinesiska. Sen spottades, fes och rapades det friskt i 28 timmar. Var får dom all luft och saliv i från? Det var iallafall ett glatt gäng och som nyfiket stirrade på allt jag företog mig. Tyvärr kunde ingen engelska så det blev inga långa konversationer. Det mest nödvändiga blev sagt med hjälp av kroppsspråk, papper och penna.

I Chengdu gjorde jag ett företagsbesök, såg pandorna, var på lokal opera och givetvis åt jag den goda Sichuanmaten. Kryddstark och god! En natt tillbringade jag i buddistklostret Wenshu. Klart en upplevelse men skulle nog gjorts på sommaren. Det var aningen kallt och dragigt. Men lugnt, vänligt och god vegetarisk mat. Chengdu är lite av en knutpunkt till som ska till Tibet. Blev sugen, men det är definitivt inte en resa man planerar över frukosten. Dessutom har det börjat komma snö på många ställen och min packning är inte riktigt anpassad för det.

Passade på att besöka Guangshou (Canton) på hemvägen från Chengdu. Strövade mest runt. Hann iallafall konstatera att det absolut är en stad värd att besöka under ett par dagar. Det är mycket att titta på och mycket shopping.

I natt tar jag flyget till Bangkok. Vet inte riktigt var jag ska åka sen. Borde bli Kambodja för att göra mitt sista jobb. Men just nu lockar lugn beach mest. Vi får se...